I juli 2008 så bestämde sig tre vilsna sökande själar för att bestiga sina älsklingar och rida ut i solnedgången i jakt på äventyr, lycka och adrenalinkickar. Målet var stenhårt inställt på Nurburgring. Sen hade vi diffust bestämt oss för Alperna samt Italien och färdvägen bestämdes eftersom. Lite visste våra tre hjältar vad som väntade dom och att bara ett av målen skulle nås. Men som visa män ofta säger så är målet inte allt, utan resan är målet. En väldigt regnig resa förresten. Kommer ihåg lyckan vid Vättern när det var uppehåll i ett par mil och vid Nurburgring där det var några dagars uppehåll! I övrigt blev våra hjältars rustningar väl marinerade och Pinlocks-visirens skapare hyllades var dag.

Dag ett: Nja nu åkte vi inte på kvällen utan på eftermiddagen vilket var sent nog med tanke på sträckan som skulle avverkas innan kvällen. Som sagt vi hade inga speciella planer, visste inte vart vi skulle sova eller något, men Sverige var bara en transportsträcka. Damn you bastards som lever i södra Sverige och bara behöver åka till närmsta färja för att komma till kontinenten! I Sundsvall så tog vi en burgare på Max och Rikard ringde en kompis som hade en lägenhet i Sthlm. Ordnade så att hans far kunde släppa in oss där då han själv var borta,  bara vi inte kom för sent men han var uppe ganska länge tydligen så hade lite tid på oss iaf. Puuh…! Så vi rejsade på. Freddy försökte spara på sitt framdäck mest hela tiden (a.k.a wheelieman). Vi kom till Sthlm seeent och det var regnigt och dåligt fäste men lite mysigt att glida i den Kungliga Hufvudstaden by night. Lite som i ett tv-spel faktiskt! Så efter vad som kändes som en evighet så hittade vi till Huddinge och blev insläppta i lägenheten. På inrådan av Rikards (a.k.a Rossi) kompis far så baxade vi upp hojarna i hissen och tog upp dom i trapphuset pga stöldrisken (brandbergen). Sen intog vi en minimal etta och åt oss mätta på det vi hittade i skafferiet, samtidigt som vi kikade på krasher från Nurnburgring på datorn och gjorde kväll.

Dag två: Vi lämnade ett regnigt Sthlm med sikte på Helsingborg. Vi kom nästan fram. Det var idel regn men vid det gudabenådade regnuppehållet vid Vättern övades det flitigt på wheelies av de icke Loch Ness utrustade hjältarna.(;P) En stackars ungmö i knipa, jobbandes på en Bilisten-mack, fick uppleva Rickardos beryktade charm. Vi stannade till och tankade och funderade på att övernatta på ett motell nånstans i närheten av Halmstad men beslutade oss för att satsa på Helsingborg. När vi närmade oss så öppnade sig skyarna på riktigt och det var inte tal om att använda de medhavda tälten. På en Statoilmack så fick vi hjälp att fixa rum för natten. Tror även att en fager Telenor-försäljarinna en fick uppleva en del charm den aftonen av en viss Toyboy.

Dag tre: Rickard Lejonhjärta hade beställt en massa grejer till sin skadade R1-springare så dagen spenderades på Bröderna Nilssons där vi fick ta in hojen i butiken och skuva iklädd långkallingar. Mycket trevliga grabbar, ett besök där rekommenderas! Färja över till Hälsingör där vi tog strandvägen och efter mycket om och men och helvetesregn, så hittade vi till Rödby där vi träffade en Tysk biker som bodde utanför Hamburg. Vi frågade om övernattningsstälen i Puttgarten men det visade sig vara en håla så han erbjöd oss att visa oss till ett schysst billigt hotell i Hamburg. Han såg att vi var grabbar som gillade fart så han skulle försöka hålla hyfsat tempo för vår skull, vilket resulterade i en helvetesfärd i hällregn och becksvart mörker med slitna däck på autobahn - då var man inte så kaxig. Hans normala fartnorm låg mycket högre än våran. Våran guide visade oss vart den eminenta mc-butiken Louise.de höll hus och ett par liknande butiker. Hotellet visade sig ligga alldeles bredvid det beryktade Reeperbahn och våra hjältar fick sig en smärre chock när våran guide visade oss runt. Vi avslutade iaf kvällen på en schysst Karaokebar där vi rockade loss lite efter nån öl. Vid detta laget behövde våra hjältar vila upp sig och det nästföljande dagarna spenderades att leta efter mc-butikerna utan framgång, var som en labyrint av vägnät överallt. Men det gick ju alltid att släcka sin törst med mjöd.

Efter detta så tappades tid och rum och dagarna flöt ihop.

Anledningen till att vi inte åkte vidare tidigare var att man var tvungen att checka ut innan 10:00 och bakistyngda svenskar med smak för öl vill inte gärna gå upp vid den tiden. Vi träffade ett lemans-lackat monster vars ägare trodde han var kung på gata, Sir. Freddy var ruskigt sugen på att rasta han som den lille hund han var. Sen skulle han fixa billiga däck till oss om vi ringde han innan 09:00 dagen efter, tror ni vi gjorde det va? Vi försökte hitta till ”Star Club” där Beatles hade spelat back-in-the-days också dock utan resultat. ”Däremot träffade vi några typ 18-åriga brats i Hamburg. Dom var komiska! Inga fler kommentarer./Järven”

Sen gjorde vi som vanligt, kollade på kartan och tänkte att Amsterdam är ju inte så långt borta, är ungefär på vägen till Nurburgring, där är det säkert fint och så styrde vi våra totalt 499 hästar mot lågländerna. Fan vad tråkiga vägar, raka platta vägar men de självmordsbenägna grabbarna fann sin njutning i att än en gång spara på framdäcken kryssandes mellan mjölkvarnar. Sista biten innan Amsterdam var ganska cool. De hade byggt en lång jordvall som höll undan den engelska kanalen, så vägen låg under den faktiska havsnivån. På vallen var det en massa vindsnurror och får.

Enter Amsterdam: Vi hittade till slut in och kryssade mellan alla kanaler och träffade en kvinnlig bikerpolis som påpekade att jag glömt blinkersen på, pinsamt. Vi stannade och fick vägbeskrivningar till ett hotel men efter att vi totalt blandat ihop väderstrecken så var vi helt lost och tog in på det första hotell vi såg. Amsterdam är verkligen en stad som man lätt går vilse i, ungefär som söderslätt på Teg det vägarna går kors och tvärs och runt runt till man är helt borta, fast mycket värre. Det jag kommer ihåg från den vistelsen är ett evigt gående kors och tvärs och fyllan hjälpte inte lokalsinnet heller. Amsterdam är en ganska schysst stad faktiskt, lite bohemisk och vacker och kul men vi var tvungen att ta taxi ibland för att hitta dit vi skulle. Efter mycket festande så styrde vi kosan mot “The Green Hell” Nurburgring, det var planen iaf. Jag tror inte det behöver sägas men ska vi nånsin på en till europaresa så är en GPS obligatorisk. Vi körde iaf ikapp några Engländare som var på väg mot Nurburgring och dom hade GPS, score! Så vi hakade på dom och det var en trevlig tur. Dom hade programmerat in lite roligare vägar och för första gången på resan så svängde vägarna lite. Sverige, Danmark, norra Tyskland var så tråkiga att när vi kom till södra Tyskland så var det som att himmelriket öppnades! Hela området runt Nurburgring är helt underbart, otroligt kurviga, roliga vägar och inga jävla stenskott som i Sverige!

Dom hade bokat plats på en camping i närheten av Nurburgring och det var den beryktade Psycho-Campingen! Tror Rikard sammanfattade vistelsen där bäst: “Vi följde dom till en camping som liknade Norman Bates Hotell! Otrevligare personal får man leta efter. Freddy och Patrik tältade, jag testade att göra en Cbjorkman och tälta i skinnstället(ingen hit). Jag frös precis överallt och efter ca. 2 timmars sömn så vaknade jag av en kraftig näsblödning. Jag traskade runt hela natten för att hålla värmen, till slut satt jag i den gemensamma duschen bara för att det var varmt till 07:00, då jag gick tillbaka till tältet. Vid 11:00 fick jag äntligen tag i personalen och checkade in på hotellet.”

Ringen var skräckinjagande men efter första varvet så ville man bara köra mer. Patrik passade på att placera sig utefter banan när Wheelieman och Rossi skulle köra för att få en del bra poserbilder. Det var en dryg väntan till dom kom för det gick så snabbt från det man hörde ett motorljud till fordonet hade passerat, så Patrik slog på och stängde av kameran ett antal gånger. Så när han äntligen fick syn på Freddy så dog kamerajäveln! Han sprang snabbt tillbaks till hojen och hämtade de 2 andra kamerorna. När Rossi dök upp så dog den andra kameran och efter att han slagit igång den 3:e kameran så fick han med baksidan av Rickard. Epic fail! Det blev tyvärr inga bra in-action bilder från ringen på dem pga detta och att de inte hade råd med så många varv men vi har kört där iaf. BTW Tourist Trophy går inte upp mot the-real-thing!

Freddy: “Tog ett förstavarv i förrgår, vad ska man säga  Höll på att åka av banan två gånger, några bakhjulssläpp vid nedväxlingar, powerwheelies över krönen och en stoppie i en nedförsbacke som inte direkt var jämn. Var riktigt skoj ändå och inte så farligt som man trodde, bara man har respekt för banan. Igår var vi ut på banan igen, alla tre. Blev 4varv var för mig och rikard samt 2 för patrik. Efter ett par varv körde jag med tidtagning med start och stopp från långrakan som slutade på 11.05, efter det var man rätt svettig. 4varv 70euro, 8 för 135euro osv, årskort 10papp.” Rikard: “Själva körningen är med livet som insats, så det känns ganska billigt i jämförelse. Jag var skitfeg de 2 första varven, man har ju fått höra en del hemskheter innan, men sedan tyckte jag att det bara var roligt. Fast man fick fort en stor respekt för banan. Var nära på åka ut där Christer åkte ut, grymt skarp vänster. Freddy körde nog hårdast då han är självmordsbenägen.............…”

Vi denna tidpunkt märkte våra hjältar att deras finansiella medel började bli skrala så drömmen om Italien verkade gå upp i rök. Efter 2-3nätter på Psycho-campingen så funderade våra hjältar på att dra sig hemåt men först ett stop på den lokala Schultz-Yamaha handlaren i Adenau för att sko om de lojala springarna.

Freddy och Don Rickardo lämnade in hojarna för byte av däck samt halvljusinställning på R1:an(efter 300mil med bländade bilister som blinkade till oss var det nog dags för det ). Sen var det meningen att vi skulle köra vidare men allt fixande tog hela dagen och det regnade så vi stannade ännu en natt, i Adenau denna gången. Riktigt trevliga människor där. Vi rekommenderar alla att åka. Just det, vi åkte förbi Die Blaue Ecke en dag och frågade efter Gerry Nordström men han var inte där för tillfället men en öl åtnjöts som plåster på såren. Sen träffade vi några stekare från Sverige som hade en “Gentlemans club” någonting som körde en Lambo, GT3 och en trimmad Clio(?). Dyr hobby.

Sen var det hemresan. Vi siktade på färjan från Polen till Sthlm och funderade på att köra via Prag. Av en slump fick Rickard kontakt med en tjej han känner i Berlin som fixande gratis boende åt oss. Så vi körde vi dom ca.67milen till Berlin och mötte upp med dom i en "alternativ" stadsdel (Kreutzberg ) med en massa "alternativa" människor i dreds osv. Vi lyckades efter mycket om och men att hitta henne och lämnade hojarna och kläder på hennes killes jobbkontor och gick på en ska-konsert med dem. Det var riktigt nice faktiskt! Efter det så tog vi en klassisk follow-that-cab till ett trångt och bohemiskt vegankollektiv nånstans där vi delade på en säng. Riktigt schysst av dom att låta främmande människor komma och sova där men vi kände att vi inte ville vara kvar där så nästa dag tog vi tog ännu en follow-that-cab i en evighet genom den helvetiska Berlintrafiken till ett stort Hostel mitt i Berlin där vi inkvarterade oss.

Berlin är ett konstigt ställe. Det står gamla soffor på Alexanderplatz-torget som man får sitta i och andra konstiga saker överallt. Vårt vandrarhem är ett konstigt ställe. Utcheckning är vid tio och incheckning vid 14 så om man måste byta rum sa måste man fördriva 4tim på stan innan man kommer in på ett rum igen. Vi åkte en turistsightseeingbuss, mest för att få sitta ned och sova. Guiden var konstig, tänk en hög Jeremy Clarkson som sjunger sånger och har väldigt roligt åt sina egna skämt. Berlins klubbar är konstiga. Vi var på en med ca 5 dansgolv där ett var täckt med sand och en massa solstolar och shit. Fast det är ruggigt soft att kunna köpa öl precis var som helst. Freddy bröt ett revben i en trapptävling(?) i fyllan men hängde med som en champ ändå!

Våra hjältars lust för äventyr var inte slut men med brist på likvida medel var de tvungna att söka sig till sitt fädernesland.

Efter Berlin så tog vi sikte på färjan i Gdansk, Polen. Planen var att köra dit och hinna med färjan samma dag men då hade vi inte räknat med de helvetiska Polska vägarna. Seriöst! Vi körde på en 4-filig autobahn när vi korsade gränsen och den fortsatte in i Polen men efter ett tag så började det guppa nå jävulskt. Inte fortfarande 4-filig motorväg utan en kurvig, guppig landsväg som var lika jämn som en tonårig killes ansikte, damn! Så vi missade färjan och var tvungen att ta in på ännu ett hotell men då fick vi iaf se lite mer av Polen och dess otroligt snygga damer!

Näst sista dagen så tog vi oss till färjan och träffade ännu en trevlig biker från Ekerö som vi festade lite med på färjan. Efter vi körde av färjan så var det raka vägen hem för alla utom Rikardo. Han åkter direkt till en tjej han träffade fyra dagar innan resan, som bodde i Nordmaling. När det bara var 15-10mil kvar så tappade vi bort varandra men sängen hemma hägrade för alla utom Rikardo och våra hjältar kunde se tillbaka på en livsomvälvande odyssé som förändrade deras liv för all framtid! Må deras bravader få leva vidare i generationer och inspirera unga riddare att ta deras springare och rida ut i det okända och ta del av den gemenskap som hojåkandet innebär! :D